Fashionabelt värre

Sainte Maxime blir alltså vår bas i sommar, när vi ska åka runt och "reka" bland alla Franska rivierans små kustpärlor.

 

Så här pittoreskt ser Sainte Maxime ut:

 

Härligt, eller hur?

Det är en ganska liten by/stad med cirka 13 000 invånare. Lagom glassigt, men fina stränder och god mat. Trodde jag. Tills maken hittade Saint Maxime på Wikipedia och insåg att den här familjen har hus i byn:

 

 

Nu blir jag plötsligt lite osäker. Varför har de hus i Sainte Maxime? Varför inte i Saint Tropez eller Cannes eller något större, lite mer fashionabelt ställe. Eller är det så att de vet något som jag inte vet? Är det dresscode på beachen? Frack till après-soleil? Kan jag inte åka till Sainte Maxime med mina gamla snuskiga joggingkläder, fjolårets bikini och en rejält luggsliten älsklings-onesie? Vafaaaa....!

 

Huset är bokat

 

Här ska vi och våra vänner bo en vecka i sommar. Det ser ljuvligt pittoreskt ut, eller hur?

Huset ligger i Sainte Maxime nära Saint Tropez, på en höjd med vidunderlig havsutsikt och 800 meter till en sex kilometer lång sandstrand. Jag kan redan känna hur underbart det är att springa längs den stranden tidigt på morgonen, innan solen blir för varm och innan soldårarna intar beachen.

 

Känner tillförsikt och inspiration. Nu gäller det bara att putsa på franskan en del. Eller nåja, en HEL del, närmare bestämt. Dagsform: kan beställa mat på en restaurang, men inte så mycket mer.

 

 

Det är Cézannes, van Goghs och Picassos fel

 

Jag inser, när jag nu letar semesterhus, att min bild av Provence är kraftigt påverkad av forna tiders konstnärer. Kanske avbildar även dagens konstnärer Provences förföriska grönska, vad vet jag - men det är sådana här vyer som skapar begär:

 

 

 

Jag har gett mig tusan på att hitta mitt smultronställe. Och i juli ska jag sitta där och sippa på en paraplydrink, med solhatt och en god bok. Och trevliga vänner. Underbar natur. Sköna bad, gärna både pool och hav. Bra restauranger. Möjlighet till sköna löprundor. Inga mygg. Inga fästingar. Närhet till flygplats, men inte så nära att det stör. 

 

Jag är typiskt "low maintenance".

 

Storhetsvansinnets kranka blekhet

Husletandet fortskrider. Det handlar alltså om hus att hyra, till att börja med.

 

Ett antal sajter har besökts, där våra krav matas in:

Område: Côte d'Azur

Antal personer: 8.

Standard: Hög.

Särskilda krav: Pool, närhet till strand, närhet till stad/by.

Antal veckor: 2.

Och så klick på "Sök förslag" och ut i andra änden kommer en hoper kåkar som antingen har byggts av Barbapapa eller av Liberaces kusin, och samtliga priser anges i karat.

 

Åter till ritbordet. Nu redigeras standarden, poolen tas bort liksom närheten till strand. Antal veckor justeras till "1". Sådärja, då börjar det likna något! Det här blir nog bra!

 

 

Just nu känns den här strandremsan ganska långt borta ...

 

Ressällskapet har korats

Ett steg närmare en sommar i Provence. Vårt ressällskap har utsetts och accepterat sitt öde!

 

Både jag och Mats är förtjusta i sällskap. "Publik" kanske somliga skulle kalla det, men det tycker jag är lite orättvist. Vi är helt enkelt sociala själar som gärna bollar infall, lustigheter och allmän Weltschmerz med likasinnade.

Att det skulle handla om att vi har svårt att hitta samtalsämnen är en svår överdrift ... Efter 25 år har man ju massor att prata om, eller hur!?

 

Nu gäller det alltså bara att hitta "det där" stället. Huset med stor H. Inte att köpa, men väl hyra. För man vill ju ha kul och må gott även under själva urvalsprocessen!

 

Jag vet inte riktigt vad det är jag söker. Kanske någon pittoresk by:

 

 

Eller kanske överdådig lyx?

 

 

Jag vet att jag inte har råd med ovanstående, men drömmar kostar inget.

Sikta mot stjärnorna så kanske du når grantopparna!

 

Och franskakursen går framåt, men jag börjar inse att jag lider av pronomenblindhet. Fransk sådan.

 

Vårkänslor även i Provence?

 

Det är något speciellt med en vitsippsbacke. Frågan är vilka nya naturfenomen man får uppleva om man byter scenario. I Provence handlar det inte så mycket om vitsippor. Inte blåsippor heller, för den delen. Där är det mer fokus på nyttoväxter som oliver, apelsiner, vindruvor och citroner. Och lavendel. Det är vackert det också.

Men det är något speciellt med en vitsippsbacke, så någon permanent Provencebo lär jag aldrig bli.

 

Faktum är att det var förra vårens snabbtur till Nice, där jag i ottan lämnade snöstormen bakom mig för att två och en halv timme senare sitta på stranden och dricka morgonkaffe i strålande sol, som fick både mig och M att inse att det finns mer att kräva av livet än att varje vinter tvingas plåga sig igenom snömodd och isande kyla med efterföljande tjällossning, regn och plötsliga temperaturfall långt fram i maj månad.

 

Man måste faktiskt inte!

 

 

Hur - form eller funktion?

 

Så här vackert, pittoreskt, mysigt och inbjudande vill man förstås alltid att ens hus ska vara. Åtminstone är det så jag tänker mig mitt hus - vare sig jag bor i det året om eller bara lite då och då.

 

Men jag har inga gröna fingrar och jag är ganska usel på att pynta och inreda. Jag kan bedöma om någon annans hus är mysigt och inbjudande, men om mitt eget är det har jag egentligen ingen aning om. Och hemmablind är nog bara en del av förklaringen. Det handlar om intresse och allmänt fokus i livet. Jag är varken inredningsfokuserad eller pysslig, även om jag skulle vilja vara det. Alla sådana föresatser slutar ändå bara med att jag blir sittande med en bok i handen. Det kan vara en bok om HUR man ska få till en mysig trädgård, men oftast sträcker sig inte ambitionen längre än till själva läsandet om.

Tummen mitt i handen? Svårt att omsätta saker i praktiken? Lång startsträcka? Ja, ja och ja. Eller, tumme mitt i handen har jag nog inte, men däremot avskyr jag att göra saker i onödan, att misslyckas och få börja om. Därför går det åt mycket tankeverksamhet innan jag väl kommer igång. Och när den stunden väl infaller har maken redan varit där och fixat. Baktanke? Nej, det tror jag väl inte ...

 

Man kan väl säga att jag har tur som har gift mig med en både pysslig, inredningsintresserad och ständigt "boande" make. Utan honom hade jag troligtvis bott i en lada, vilket någon gammal universitetspolare förutspådde en gång i tidernas begynnelse.

 

Det här med beslutsfattande

Vi hade en gång en båt. Det var ingen bra idé.

Båten var en 5-meters Yamarin med 60 hästars motor. En trevlig liten utflyktsbåt, med vilken vi har puttrat runt i Sörmlands skärgård många härliga dagar.

Efter sommaren 2011, som för övrigt var en väldigt "båtig" sommar, stals motorn av illasinnade motortjuvar. Den sommaren grasserade flera stöldrazzior runt Vålarö och innan höstlöven föll kunde vi konstatera att varenda fyrtaktsmotor på hela Vålarö (och där finns MÅNGA småbåtsägare) var stulna. Samtliga!!

 

Vi lämnade in båten till varvet våren därpå. Det tog lång tid att laga, eftersom tjyvarna hade haft den dåliga smaken att använda skärbrännare för att få loss båten från bryggan. Så mycket för grova, dyra fästen/krokar.

Sommaren 2012 var regnigare och kallare än året dessförinnan. Den sprillans nya motorn fick inte jobba mer än fyra timmar på hela sommaren.

När sommaren var slut drog vi upp båten och ställde den på sin vanliga plats, på tomten. Väl inpackad i sjuttionitton meter presenning och snören och buntband etc. Propeller avlägsnades och hjulen på båtvagnen plockades av. Så hade vi gjort i tio år och det hade funkat ypperligt.

 

I januari 2013 stals motorn igen. Tjyvarna gick den här gången upp på tomten och plockade bort motorn. Fraktade den medelst handdragen kärra över till grannhalvön, Svärdsklova, där skåpbil väntade. Allt enligt grannar som hade kunnat följa spåren i nyfallen snö.

 

Vi gav upp det där med motorbåt efter januari 2013. Tröttnade liksom. Assåvafaaan! Ska man inte kunna ha en liten båt ...? Nej, det ska man inte!

 

Efter januari 2013 har det studerats många båtkataloger. Det har vandrats många kilometrar längs båtbryggor. Det har kliats i skallar och grubblats i kvadrat. Båt eller inte? Motor eller segel?

Till slut bestämde vi oss för att nu får det bli segelbåt, och vi ska minsann ta skepparexamen, så det så! Skam den som ger sig! Sa vi, och började omedelbart leta hus i Frankrike!

 

 

 

 

Flygande start

Eller nja ... Flygande är väl att ta i.

 

I går kväll tog vi itu med utbildningen i franska språket samt planering av sommarens rekognosceringsresa till Frankrike. Det gick så där.

 

Att hitta ett hus att hyra, med alla de rätta attributen, är svårt nog om man bara är två personer. Är man dessutom behäftad med ett antal "måsten" (eller åtminstone "gärnor") samt en hoper barn som kanske vill följa med/hälsa på under tiden, så blir det genast svårare. Bästa alternativet var en tjusig kåk i fashionabla kvarter, som betingade det facila priset av 98 papp för hela juli månad. Det blir till att käka blodpudding resten av våren. Eller nej, besinna oss nu! Det blir till att börja om från början, sänka kraven och tänka rationellt.

 

Språkkursen, då? Ja, vi köpte ju en franskakurs på cd-skivor för några år sedan, när vi ville hjälpa äldste sonen i hans studier. Kursen blev liggande och sonens studier slutade ändå med ett VG i franska, trots att han knappt kan beställa mat på restaurang så här några år senare ... Vid titt på kursen, som låg och dammade i en bokhylla, insåg vi att den var utdaterad och troligen oanvändbar. Filformatet gick inte att omvandla till något matnyttigt.

Jag tillbringade sedan resten av kvällen med Babbels franskakurs, en app för mobiltelefonen där man lär sig stava och uttala enstaka ord. Det här blir nog ett ganska långsiktigt projekt, är jag rädd ... Å andra sidan kan man ju ge sig ut på stan och helt sonika köpa en kurs irl. Det låter lite stenålder, men enligt uppgift ska det fungera.

 

 

Varför?

Vissa människor skaffar sig en hyresrätt som de beror i evärdeliga tider och förhoppningsvis trivs alldeles utmärkt i. Andra köper sig ett hus som blir en borg. För vissa betyder boendet inte så mycket, det är en plats där man äter och sover. För andra människor betyder boendet allt - det handlar om image, tillhörighet och självförverkligande. Ibland handlar det rätt och slätt om att kunna visa att man kan. Att man har råd. Och så finns det folk som samlar på hus. Har jag hört ...

 

Hur som helst, var vi än bor och hur vi än ser på vårt boende, så är det en ganska stor del av våra liv. Det kostar framförallt mycket pengar, särskilt om man bor i Stockholm (vilket vi gör). Och man tillbringar en stor del av sin tid i hemmet (vilket stämmer särskilt väl in på mig som är frilansande skribent/översättare med kontoret tio meter från sängen).

 

Vi, jag och maken och tre barn, bor i fridfulla Enskede Gård med sommarhus i Sörmlands skärgård. Barnen har haft åtskilliga underbara, saltstänkta (nåja, bräcktstänkta då ...) sommarlov där och vi föräldrar har suttit många undersköna kvällar på trädäcket och sett solen gå ner, med ett glas vin under nästippen. Vi har även tillbringat många långa, lata dagar ute på skären, med barn, engångsgrillar och medhavd lunch- och middagsmatsäck. Och vänner. Många härliga vänner.

 

Men tiden går och saker förändras. Det börjar bli dags att vända blad. Och vad gör vi då? Jo, vi försöker se till att hitta ett nytt, gemensamt projekt och efter lite diskussioner och allmänt filosoferande kom vi först fram till att vi skulle skaffa en segelbåt och segla runt i Europa. Men eftersom maken är gravt sjösjuk bytte vi fot och nu har vi bestämt att vi ska köpa ett hus i Frankrike - och lära oss franska!

 

Jahopp, då var det här projektet sjösatt. Nu gäller det bara att bestämma var i Frankrike invånarna ska få äran att lära känna oss!

 

Jag börjar med att skumma igenom Bjurfors eminenta sajt och hittar den här pärlan:

 

 

Det här blir nog en lätt match! Behöver bara ... hmm ... dra in lite mer stålar, kanske.

 

Häpp!